Nya julfilurer

Förra året kom jag över den raraste skara av små julfilurer. I år släppte Sonny Angel en ny uppsättning och vips blev samlingen lite större! Lagom till advent välkomnar vi snögubben och pepparkakan till vårt nya hus!

20131119-214051.jpg

Annonser

Finaste morfar

I torsdags somnade min morfar och Lennons gammelmorfar in. Det kom plötsligt och gick så snabbt. När livet sätts på prov ser man saker ur annat perspektiv. Man ser det viktiga. Och plötsligt är det mesta i livet litet. Oviktigt. Och man känner sig helt oskyddad.

Lennon har visat en ofattbar empati. Jag är överväldigad. En liten treåring kan vara så stor! Så klok. Tröstande. Underbar!

När Lennon fick höra att morfar var sjuk hämtade han sin doktorsväska och plockade fram leksaksmediciner som skulle göra mammas morfar frisk igen. Om morgnarna, helt nyvaken, frågade han om morfar var frisk nu. När jag var ledsen sa han tröstande ”jag är här mamma”, kramade mig och klappade min kind! Hur fint är inte det!? Mitt mammahjärta smälter och svämmar över med känslor på en och samma gång.

Morgonen efter att morfar somnat in satt jag och Martin med Lennon. Jag berättade att min morfar nu var i himlen tillsammans med pappas farmor och farfar. Lennon blev arg, slogs lite, ”nej-ade” och kastade sig ner bland täckena. Martin var samlad nog att fånga in Lennon och berättade att det var okej att vara ledsen. Sen satt vi där. Tätt. Med tårar rullandes längs kinderna.

Nu så här ett par dagar efter kommer det lite frågor och funderingar hipp-som-happ. I kön i mataffären undrade Lennon om min morfar var hos änglarna nu. Och det är han. För han var verkligen den finaste sorten, min älskade morfar! Finaste!

20130625-223915.jpg
För ett par veckor sedan firade mormor och morfar 60-årig bröllopsdag. Hela familjen var samlad till fest. Ingen hade väl kunnat tro att det skulle bli så här…

Med våren kom en pausfågel

Med våren flög det in en liten pausfågel här på bloggen. Inte är det så att vårt liv stått stilla, tvärtom. Kalas, hemmafix, finbesök och jobb har slukat tiden som i ett naffs.

Lennon har firat sin treårsdag med tre av sina allra bästa treårskompisar. Det var uppskattat. Kompisar, paket, ballonger, kakor, lek och bus är ju den bästa av kombinationer!

20130512-092701.jpg

20130512-092735.jpg

20130512-092751.jpg

20130512-092824.jpg

20130512-092838.jpg

20130512-092857.jpg

20130512-092910.jpg

20130512-092927.jpg
Fler bilder finns på Instagram!

Hipp Hurra för Lennon

För tre år sedan kom vår underbara lilla Lennon till världen. Det känns ofattbart att tre år redan har gått. Klyschan att tiden bara springer iväg stämmer så väl. Allt för väl. Men en födelsedag ger ett andrum att blicka tillbaka på allt som hänt. Och det är mycket när tanken väl snurrar. Från en liten plutt till att vara, som Lennon själv säger, en stor påg.

Då såg det ut så här.

20130416-223335.jpg

Idag var det lite mer fart och fläkt!

20130416-223701.jpg

Och självklart blev det tårta!

20130416-224036.jpg

20130416-224056.jpg
Grattis på treårsdagen älskade gryn!

Genusfarfarn

Om mindre än två månader så fyller Lennon tre år. Bara det i sig är helt otroligt och ofattbart. När man sen tänker på vad som hänt och förändrats under dessa tre år så slås man av att det hänt massor, även om det inte alltid känns så i vardagens stillsamma lunk.

På hösten 2009 fick jag en projektanställning som genusprocessledare i Simrishamns kommun. Då höjde folk frågande och undrande på ögonbrynen när genus nämndes och det var lite som att det var ett helt nytt ord i det svenska språket.

När Lennon föddes 2010 hade bland annat hans farfar en ganska förutbestämd och traditionell bild över hur en pojke skulle vara, klä sig och vilka saker som passade att leka med. En pojke skulle leka med bilar, inte med dockor!

När Lennon på ettårsdagen fick just en docka så hördes dock inga sådana åsikter. Lennon blev ju glad och såg ut att gilla sin docka. Plötsligt inga större konstigheter.

Att pågen skulle få ett kök när han fyllde två var för farfar en självklarhet. Det var liksom klart att han skulle ha det!

Ibland när farfar varit iväg och jobbat så kommer han hem med små presenter. För några veckor sedan fick Lennon dessa godisväskor:

20130218-074248.jpg

20130218-074305.jpg
Han fick inte bara en väska, utan två. En blå och en rosa. Vadådå!? kanske några av er tänker nu. Men faktum är att detta egentligen är ganska så stort. På tre år har faffe gått från de traditionellaste av åsikter till att jämförelsevis bli värsta genusfarfarn. Här ska det inte bara våra blått för att Lennon är en pojke, nä nu kör han på båda varianterna.

Så på mindre än tre år har det hänt ganska mycket på genus- och jämställdhetsfronten i vår släkt. För tro inte att det bara var farfar som tyckte att blått och bilar hörde till pojkar. Långtifrån. Och tro inte heller att vi tycker att vi är i mål. För att komma i mål tror jag inte på. Då har man liksom nöjt sig. Och bra kan alltid bli bättre! Och i ärlighetens namn kommer det att dröja innan formen och uttrycken för pojkigt och flickigt försvunnit. Men tids nog så kanske, kanske, individens egna val blir det självklara! Vi hoppas på det tycker jag!

Men fram till dess så ger jag tummen upp för de som faktiskt vågar att vidga sitt perspektiv!

Hejja Faffe!

En burk med minnen

3 bild (2) bild

 

När jag var liten brukade jag gå till min mormor och morfar efter skolan. Det var mysigt på alla sätt och vis. Fast ibland, som när denna burken kom fram, då var det allt lite extra mysigt.

Högt upp på ett köksskåp stod den här fantastiska sagoburken. Mina ögon har vilat många timmar på de vackra sagomotiven. Det var dock inte enbart för att den var vacker. Utan kanske mest för att den innehöll karameller. Alltid. Om jag var riktigt snäll så fick jag en, eller två karameller efter maten och automatiskt blev skolvardagen en fest.

När mormor och morfar flyttade så fick jag burken till Lennon. Idag innehåller den hans godis. Napparna. Men efterhand som han blir äldre och äldre så kanske innehållet med ska bytas ut. Fast det får tiden utvisa!

Oväntad vänskap

Att vår ytterst folkilskne och okeliga katt skulle få moderslika känslor för Lennon vågade vi aldrig ens drömma om. Men precis så är det. Maya finns alltid där när Lennon är ledsen. Med tröstande buffningar tröstar hon bäst hon kan. Och när han blir killad av morrhåren börjar han genast att skratta.

De senaste dagarna har Lennon även börjat att leka katt. Han är Maya och Maya heter Lennon. Han kryper runt och mjauar och ser allmänt söt ut. Sträcker man fram handen så kan det hända att den får en slick. Precis som den riktiga Maya gör.

20130115-215959.jpg