Idag mös Lennon upp i mitt knä. Fundersamt satt han där. Tyst. Efter en liten stund började han att berätta att ett barn på förskolan sa att han hade pyjamas på sig. Lennon tyckte det var konstigt, för han hade ju ingen pyjamas. Han tittade på sina kläder och med en liten klump i halsen höll jag övertygat med honom. För någon pyjamas hade han inte. Men han fortsatte fundera och efter en liten stund drog han i tröjan och sa:
-Mamma, när jag har denna tröjan och andra byxor. Då. Då säger ingen att det är en pyjamas!
Sen utbrister han i ett skratt.
-Det är helt tokigt mamma!
Ja, tokigt är precis vad det är. Eller sorgligt. Vad har hänt tänker jag. Lennon är tre år. Tre! Varför lägger en eller flera kamrater ens märke till hans kläder. Varför anmärker man på dessa? Varför tänker barn på sånt? Hur kommenterar man de barn som har för korta byxor, omatchande kläder, för färgglada kläder osv?
Är det nu vi ska tänka på vad vi sätter på honom för kläder, eller rättare sagt vad vi inte ska sätta på honom för kläder. Kan han inte längre ha mjuka, sköna och mönstrade kläder? Jag kan förstå att någon vuxen kan tänka att det ser ut som en pyjamas för att tröjan och byxorna matchar. Men som Lennon -som-är-tre-år- säger, så tycker ingen så när han har delarna var för sig.
Senare nu på kvällen när Martin och jag pratade om detta så berättar han om en morgon då vi hade diskussioner om vilka kläder som skulle på. Då hade visst Lennon oroat sig för att en annan kompis på förskolan inte skulle gilla hans tröja.
Jag hoppas verkligen att vi kan uppfostra Lennon på ett sätt som gör honom tillräckligt trygg att stå emot tråkigheter som dessa. Att han ska våga ha på sig det han känner för, oavsett vad kamraterna har för kläder. Sen hoppas jag att jag aldrig mer behöver höra sånt här trams fler gånger! Men det är väl till att hoppas förgäves…
Lennon's Room 